Nya Zeeland under jorden

Nu är vi åter tillbaka på nordön och har gått till botten med Nya Zeeland. Men först till något helt annat. Sen sist har vi spenderat en slappardag i Nelson med shopping och avancerat sandslott byggande.

Sedan kastade vi oss på inrikes flyget och dam ner i Hamilton. Med ny något sämre hyrbil... körde vi ner till Waitomo för att undersöka underjorden. Området runt Waitomo kan bäst beskrivas som en enda stor Schweizerost med hål i stort sett överallt. På grund av att Elisabeth inte är en 10, 15år så fick vi dela upp oss lite. På förmiddagen skickade vi mamma till ”The Lost World”. Närmare beskrivning kommer snart... Under tiden begav jag och Elisabeth oss av till ”Spellbound” där vi först åkte gummibåt i en grotta helt fulltäckt av Glow worms. Det var riktigt colt att glida fram med släckta lampor och uppleva att hela gången lystes upp så att man kunde se varande av det tusentals larverna i taket. Andra delen av turen var ett besök i en torr grotta för att beskåda stenformationerna.

Ingången till lysmasks grottan.

Lysmask trådar i taket på grottan.

Allmän ionfrmation om lysmaskar. De är egentligen maggot/larver som senare ska bli flugor,
men då det inte är så lätt att sälja in glowmaggot cave tour så kallas de för glow worms i stället.
Annat bra att vet är att det är en kemisk reaktion i deras bajs som gör att de lyser och för med sig att de aldrig behöver gå på toa.

Stalagtiter i den andra grottan vi besökte.

När vi kom tillbaka var det dags för mig att ge mig av till ”The Lost World” och vi möttes av en mycket nöjd och lycklig Hanna som var tillbaka. Denna tur består av en 100m firning ner i den grottan som kallas just ”Lost World” detta då den första anteckningen om schaktet är beskrivet som ”it is like looking into a lost world”. Efter det går det vidare med en vandring genom grottan innan man återvänder till ytan. Det är mycket svårt att beskriva platsen och upplevelsen, därav alla bilder nedan.

Hanna nere i Lost World.

Hanna hänger 100m över bottnen..... upp i luften.....

Den vackra vyn nere i grottan.

Emil strikes a pose på botten :)

Emil på väg ner, bara en 95m kvar.

Här får ni en känsla för hur högt det är när man är på väg ner.

En av stegarna på vägen ut.

Det är långt ner från där man börjar...

Nedstigningen sed längre inifrån grottan.

Och så här glad blir man efteråt, om man överlever :)

Undertiden som Emil var på turen så gav sig jag (Hanna) och Elisabeth ut på egen upptäcktsfärd. Vi tyckte att det var fånigt med åldersgräns i grotta, så vi letade fram våra egna pannlampor och gick på jakt. Vi hittade en riktigt stor grotta med mycket fina stalgtiter och stalagmiter och även gigantiska gräshoppor i. Efter ett tag insåg mamman att en karta skulle ju varit bra..... så innan vi kom upp i Sverige så letade vi oss tillbaka.

Den vackra regnskogen runt grottan.

Våran lilla cave princessa :) i grottan som vi inte hade karta till.

Trötta och mycket nöjda med dagen satte vi oss i bilen och körde en bit mot Tongarino innan vi stannade för natten. Denna natt fick vi ett helt hostel för oss själva vilket var trevligt med pluseffekten att man kunde köra tvättmaskinen mitt i natten :). I dag har vi puttrat vidare och haft en lugn dag. Vi har besökt vattenfall och Lake Tapeko och rekat inför morgondagen samt sett ett mindre vulkanutbrott (ja ja vulkanisk aktivitet iaf..), så nu sitter vi och väntar på att Nora och Petter ska komma ner och sen är det morgondagen som gäller.

För att ge er en liten tjuvtitt på vad vi ska ta oss för då så kommer här en bild med en ledtråd.

Pamm pammm paaaaaaaaaa (Paste filmeffekt här.....)

P.S: Alla ni som undrade vad det latinska namnet var får hålla er till tåls lite till. De är nämligen lite skygga fortfarande och har inte vant sig riktigt vid dagsljus än.

Kajak mm norr om Able Tasman

Ja jag erkänner att jag fuskade lite och delade upp allt som hänt sedan sist i två inlägg.... Men här kommer resten av vad som hände på färden norrut.

Efter Kaikora så satte vi siktet på Picton. Detta är en mycket mysig liten stad som har en känsla av karibien. Här mös vi runt på marknaden och Elisabeth åkte modelljärnvägen som är ett landmärke här innan vi fattade beslutet att åka ut till Havelock för att spendera natten där. Stället lät lite mer pittoreskt i guideboken än det var. Men vi har i alla fall varit i den grönläppade musslans huvudstad.

Vy in mot Picton i från piren.

Man kan undra om farbröderna gör detta för barnen eller för sin egen skull :)

Nästa dag satte vi riktning mot det norraste norra av sydön och Golden Bay. Vägen slingrade sig fram mellan frukt och vinodlingar mot bergryggen söder om Able Tasman. På höjden ligger Nagarua caves som vi gjorde ett besök i. Sedan rullade vi ner mot det lite bohemiska staden Takaka som ligger precis norr om Able Tasman reservatet och är en liten samlingspunkt för området som är mycket influerat av organisk odling mm. Vilket hjälper till lite med den bohemiska stämningen. Trakten är mycket mysig och vi checkade in oss för två nätter strax utanför i Pohara på hostel The Nook. Elisabeth bondade genast med ett par barn som bodde i ett av rummen och de numer välgödda fåret och ålen som bodde i bäcken. Båda två är nu mycket mätta på bröd och äpple. Under eftermiddagen kollade vi in de mycket klara vattnet i Pu Pu springs och kvällen ägnades åt det enda rätta på en vacker plats som denna, vi kastade oss ner till stranden :)

Vinodlingarna söder om bergen på vägen mot Takaka.

Några av de många formationerna i Ngarua cave.

Det mycket klara vattnet i Pu Pu springs. Om ni ser ankan som simmar i
övre vänsta delen av bilden så är den ca 40m bort.

Samma plats fast ovanifrån.

Pohara beach precis nedanför The Nook hostel.

Nästa morgon tog vi bilen en liten sträcka till Tata beach för att ge oss ut på en tur med havskajaker längs Able Tasmans kust. Det blev en helt underbar tur och vi såg massa fåglar, sälar, pingviner och även några stingrockor. Elisabet paddlade på riktigt bra och vi ser fram emot nästa möjlighet att ge oss ut. Under eftermiddagen åkte vi upp till Cape Farwell som är den delen av sydön som ligger längs norr ut. Vi njöt och gick en oväntat lång promenad på sanddynerna vid Farwell Spit som är mycket lik Skagen där vattenmassorna möts.

Far och dotter i kajak.

En av många vackra vyer från kajak turen.

Flickorna vid Cape Farwell.

Bland bohemerna fanns det också mycket konstnärer och på Under the moon studio köpte Hanna tre stycken ”Spititae Janinianis” som nu ska få resa hela vägen hem till Sverige. Hanna säger att de var de sötaste hon någon sin har sett.

Det är nu dags att börja dra sig mot nordön så sakteliga så nästa gång vi hörs är vi säkert där och har kanske mött upp med Nora och Petter igen.

Djurliv och mysigt på östkusten.

Som vi skrev sist så har vi bott på ett hostel där rummen bestod av gamla tågvagnar. Det var ett roligt koncept som gav en skön känsla till stället. Waipara är centrum i ett av sydöns större vindistrikt, men familjens genomgående vin intresse.... gjorde att vi morgonen efter gav oss av med Kuststaden Kaikora i sikte. Kaikora är känt för sitt rika marina liv och att de är gott om val, bland annat Kaskelottval som finns här året runt. Anledningen till det är den 1600m djupa ravinen som här kommer mycket nära land och pressar upp näringsrikt vatten. Så det första vi gjorde var att ge oss ut på en val safari. De är väldigt noga med att på peka att det bara är en 90% chans att få se val på turerna och då kanske 1 eller 2 stycken. Så vi var mycket lyckligt lottade då vi såg inte mindre än 6st under turen. När den tredje dykt och de ropade in oss för avfärd så hördes ett ”ooohh” och när jag vände mig om så gjorde den ett hopp, vilket är mycket ovanligt. Och jag är benägen att tro att det är ovanligt för guiderna kastade sig på sina com-radios och telefoner efter det och började skryta om vad de fått se. På vägen in igen såg vi även Albatros och Delfiner. Kvällen ägnades åt att äta den lokala specialliten Hummer och Kammusslor.

Våran fina tågvagn.

En av Kaskelottvalarna som dyker.

Några av de delfiner som vi såg under våran valskådning.

Elisabeth på strande i Kaikoura.

Dag två ägnades åt stranden, vi ville åka på en tur och simma med Delfiner, men de var fullbokade, så jag tog en dyktur och resten av familjen fortsate med strand livet. Det var ett mycket trevligt dyk trots lite dålig sikt med massa Crays (vad de kallar sina humrar som nog mer är languster egentligen), stora Paua och en hel del fisk. Vi fick även med oss en hummer som guiden lyckades att plocka. Så även denna kväll var det hummer på menyn, fast denna gång helt tillagad helt själva i Swedish style. Och den blev supersmaskig. På kvällen tog vi en tur till kolonin med Nya Zeeländska pälssälar och lyckades att få se några som gärna poserade en stund för lite ståtliga bilder.

Sen bar det av norrut igen.

En ståtlig pälssäl vid kolonin.

Jag på väg i för mitt dyk i Kaikoura.

*Nu har jag fått lära mig varför Kaskelottval heter ”Spemvale” på engelska. De första forskarna som fångade en undrade vad den hade i sitt stora huvud. Där hittade det ett organ som innehöll 2,5ton vid kletig olja som de antog var just sperma. De tänkte uppenbarligen inte på att kolla in det i mikroskop innan slutsatsen drogs och det var inte förrän några år senare när en hona fångats som också hade samma vätska i detta organ som man insåg att det var fel. Men då var namnet redan så förankrat att det nu lever kvar. Om någon av er lyckas med att lista ut exakt vad den gör med alla dessa 2,5ton olja i sitt huvud så hojta till, för det råder viss osäkerhet kring detta ännu.

Nu har vi gjort mycket

Det blev en extra dag i Queenstown, och snacka om att det märks att detta är en turist stad. Så vi anmanade den andan och shoppade loss lite. Andra dagen försökt vi att komma med en rafting tur, men på grund av nattens kraftiga regn så var familjturerna inställda. Så i stället tog vi gondolen upp till utsikts platsen, jag och Elisabeth tog en tur i rodelbanan och sedan åkte vi ut till den mycket pittoreska staden Arrowtown där vi skulle bo under natten.

Arrowtown är en gammal guldgrävar stad och dess centrum ser ut som en gata hämtad i från High Chaparal. Staden har även ett mikro bryggeri vars utbud jag fick en provrunda i, och även om jag rekommenderar ett besök i denna mysiga lilla stad så kan jag inte rekommendera ölet.

Nästa morgon steg vi upp tidigt och begav oss till en vingård för att ge oss ut på en liten ridtur. Det blev en mycket mysig tur runt gårdens marker i lugnt tempo. Elisabeth fick en egen häst och hon sken som en sol efter turen. Min polle lyssnade dock inte för fem öre på mig, förmodligen var jag för feg och vågade inte vara bestämd nog, men min senaste erfarenhet av en hästrygg var också på High Chaparal för en sisådär 29år sedan. Så jag nöjde mig med att acceptera att den helt sonika lunkade på efter de andra och ägnade mig åt utsikten och att åtminstone försöka få den att sluta stanna och käka gräs.

Vi sprang även på vårat indiska film team för ”hotta kutta curry curry jam jam pao” när vi åt lunch. Handlingen hade nu förflyttas till Queenstowns centrum och den manlige huvudpersonen verkar ha stora kärleksbekymmer med den vackra motspelerskan. Detta uttrycker han givetvis med spontan dans och sång. Fyra blonda (lokala förmågor antar vi...) gör ett något stelt dans intryck i scenerna och jag tror att de ska spela någon form av fresterskor som försöker förvrida mannens sinne. Oj oj det ska bli spännande att se var det här slutar....

Efter att ha strosat runt lite till i centrum (och efter att jag totalt blivit omkull snackad av en försäljare... why wear a recycled plastic bottle??) så blev vi upp plockade för våran rafting tur på Shotover River. Vägen dit var mycket rafflande då bussen tog sig fram längs en mycket smal och slingrig gammal väg längs ravin kanten. Vid i sättnings platsen fick vi en Lord of the Rings spotting poäng med att det var där scenen med de vita ryttarna i floden spelades in. Det blev en riktigt trevlig tur längs ravinen med tillhörande guidning om guldgrävar historien längs floden. Det hela avslutades med en god barbecue samt att vi kastade lite sten i från den 102m höga pipeline bridge. Det blev riktigt häftigt ljud när de slog ner i vattnet.

Nästa morgon begav vi oss norr ut igen med Franz Josef glaciären som slut mål. Vi tog den lilla vägen över till Wanka, och när det på skylten här är en slingrig väg med en kille på häst, då är det slingrigt eftersom de vanliga vägarna är jätte krokiga. Vi borde skicka ner någon hit som kan lära dem att gräva rakt.... Men givetvis är det fortfarande 100Km/h på vägen. Vi gjorde ett antal stopp på mysiga ställen som Blue lagoons mm under dagen som mest bestod av bilåkande. Det är mäktigt att se de snabba variationerna i naturen här. Ena stunden stäpp på bergen för att 10min senare förvandlas till grönskande regnskog osv.

Blue lagons.

Efter en natt på ett ”hi duude” ski-hostel så krängde vi på oss kängorna och började att traska upp mot glaciären. Vägen dit var inte så avancerad trots de stora varningstexterna och där stigen gick behövde man inte oroa sig för oväntade vattenhöjningar. Väl framme satte vi oss och åt på ett betryggande avstånd i från glaciärkanten. Då ingen av de guidade turerna ville ha med så små barn som Elisabeth så valde vi att gå själva fram till glaciären och inte upp på den. Men ändå var en guide tvungen att gnälla lite på oss för att vi tagit den otroligt farliga vägen fram (som kan jämföras med vilken timmes lång vandring på Store mosse som helst) utan guide. Antar att han tappade lite provision eller något.

På sidan av glaciären var det regnskog.

På eftermiddagen gav sig Hanna i väg på en något mer avancerad ridtur än den vi var på någon dag innan och jag och Elisabeth skulle flyga helikopter upp på glaciären, men tyvärr så satte vädret med låga moln käppar i hjulen för oss så det blev inget av med det. Och vi fortsate norr ut.

Dagen efter vaknade vi upp på det mycket trevliga Birdsong hostel i Hokitika. Dagens mål var Kiwi-skådning på det lokala Kiwi huset samt att åka över Arthur´s Pass. Vi kan konstatera att Kiwin egentligen inte skulle klara evolutionen med köttätande däggdjur på samma plats. Det är egentligen en rätt mesig fågel som numera i stort sett överlever tackvare mänsklig hjälp, då de inplanterade Opossumen gör sitt bästa för att äta upp dem. Men de är väldigt söta och lätta att tycka om.

Denna bild har med avsikt lämnats tom, då man inte fick fotografera Kiwin...

Arthur´s Pass är en mycket vacker väg med många intressanta stopp på vägen. Vi lyckades bland annat med att få se Kea papegojor, göra ett besök i en grotta samt lite bouldring på de mäktiga kalkformationerna vid Castle Hill. Klättringen var mycket svår på släta formationerna, men det fanns mycket gott om leder att välja på. Platsen förtjänar egentligen ett mycket längre besök. För natten checkade vi in oss i en tågvagn på Sleepers i Waipara.

Mätt Kea.