Vi backar bandet till låg/mellanstadiet, jag låg nog lägst i näringskedjan på den tiden. När jag tänker tillbaka så måste detta vara min första kärlek, jag hade under den våren börjat se på en av tjejerna i klassen på ett annat sätt. I början så hade jag ingen aning om vad det var och jag vågade gud förbjude inte säga något till henne eller någon annan. Men så en dag under hösten, jag var ensam ute vid stora taket utanför lärarrummet. Doften av kaffebönors ljuva doft slog emot en varje gång dörren öppnades. Jag spelade fotboll ensam, om jag ska vara ärlig så tror jag att jag denna dagen skolkade i från gympan. Jag sparkade boll och en av de andra i klassens storasyster kom och började prata med mig. Efter en stund kom frågan om jag var kär i någon, och av någon anledning öppnade jag mig, jag släppte min gard. Jag svarade ärligt och bekände mina känslor. Det möttes med ett leende som jag inte då förstod.
Dagen efter förstod jag precis vad det leendet dolde. Det var nu ingen hemlighet alls, alla visste, många fnissade, många var snabba på att kasta sin psykologiska sten mot mig. När någon i de lägre skikten av näringskedjan bekände och öppnade sig var vargarna genast där. Varje sten malde sönder en liten bit av det som fanns inom mig. Varje sten tog något av det jag borde ha vårdat och gjorde det till något fult. Varje sten gjorde så otroligt ont. Efter det var jag tyst, efter det bekändes inga känslor, efter det tog det flera år innan någon på riktigt lyckades knäcka det skal av pansar jag byggde runt mig själv. Min första kärlek blev inget vackert minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar